Igår presenterades ytterligare en rapport om den svenska skolan, ”PISA 2012: Resources, policies and practices in Sweden” http://www.regeringen.se/content/1/c6/23/42/93/11ed5f6d.pdf.  Jag tycker den är intressant i sina slutsatser. En del är nedslående för Sverige, men den inger också hopp.

Rapporten talar om att Sverige är ett av de OECD-länder som lägger mest pengar på skolan. Studien visar att det inte är den sista kronan som ger mest när det gäller studieresultat. Man måste upp till en viss nivå per student. Ökar man summan därutöver finns det inte signifikant samband med goda studieresultat.

Däremot finns det ett samband mellan goda studieresultat och hur ett land värderar sina lärare, t.ex. i form av lönesättning. Det senare är inget nytt i svensk debatt. Men viktigt att framhålla. I Halmstad har vi slagit in på den vägen. Vi har en målsättning att successivt höja lärarlönerna. 2013 gav det centrala läraravtalet 2,6 %.  I Halmstad bestämdes nivån till 4,2 %. Det är emellertid viktigt att rektorer använder löneutrymmet för att särskilt lyfta fram de mest framstående pedagogerna i samband med lönesättningen.

En slutsats som kanske är lite främmande för den svenska debatten är faktumet att små klasser inte bedöms leda till bättre studieresultat.

Det finns flera andra slutsatser i rapporten som är värda en fördjupad diskussion. Hur kommer det sig att i de skolor i Danmark, Norge och Finland där det finns en högre grad av självständighet för enskilda skolor och rektor tenderar visa bättre studieresultatet? I motsvarande svenska skolor syns inte det sambandet, hmm?

Det känns mer angeläget än någonsin att släppa diskussionen om statlig eller kommunal huvudman för skolan, liksom att lyfta fram skolfastigheterna som centralt eller annat som ligger lite vid sidan om undervisningen.

När jag tar del av rapporten blir det än tydligare för mig hur viktigt det är att vi riktar krafterna och intresset mot att ge pedagogerna de bästa förutsättningarna för att vilja utbilda sig till lärare, att kunna fungera i undervisningssituationen och i samspelet med sina elever.

Jag läste för ett tag sedan att om eleverna går till skolan för att man tycker om att träffa sin lärare och läraren känner sig inspirerad att träffa sin elever och känna att man bidrar till att utveckla elevernas kunskaper och färdigheter, då blir resultatet också bra. Vi får inte glömma betydelsen av denna dimension.

Slutligen hoppas jag att skoldebatten tar sats utifrån en lite mer fördjupad studie av de rapporter som finns i ämnet. Kvällstidningsrubriker och flyktiga utspel räcker inte i denna viktiga debatt.

Annonser