Det är inte helt enkelt att dra några entydiga slutsatser kring EU-valresultatet.

Naturligtvis är moderaternas valresultat en besvikelse. Jag upplevde själv många positiva möten särskilt under valrörelsens sista vecka. Men när man ser helheten gäller den gamla sanningen att man måste vara mycket ödmjuk inför det faktum att val inte vinns på gamla meriter.

Väljarna har makten och i detta val innebar det en jämnare fördelning av rösterna mellan partierna.

De två partier som varit tydligast med att man tror på Europasamarbetet var (M) och (FP). Det var också de partier som straffades mest av väljarna. Det finns skäl att fundera närmare på vad det står för.

Halland behåller sin position som ett av landets starkaste moderata län. I Halmstad fick (M) ett något större stöd än i riket, men det var på marginalen.

För Allianssamarbetet var det naturligtvis bra att (C) och (KD) klarade spärren.

En reflektion jag kan göra är att toppkandidaterna troligen spelat mindre roll i detta val än vad vi är vana vid. (SD) gick fram två mandat med helt okända toppnamn. När det gäller (FI) är Gundrun Schyman känd, men hon stod inte på listan. Marit Paulsens (FP) position som dragare för sitt parti var inte lika tydlig som tidigare.

Intressant kan personvalet bli i centerpartiet. Partiets väljare brukar personkryssa i högre grad än i andra partier. Det skulle inte förvåna mig om det på onsdag visar sig att en annan kandidat än nr 1 kommer in.

Sammantaget är jag mest orolig för att partier med extrema uppfattningar fick så många platser i Europaparlamentet. Det känns olustigt. Det blir därför en viktig uppgift att mobilisera de krafter som ställer upp för frihetliga värden, mänskliga rättigheter, tolerans och öppenhet.

Annonser